- Generalkonsulatet stängs – igen.

 

 

 

 

 

Det har varit en sorglig helg. Även om jag numera representerar Sverige i FN  i Genève, ligger mig naturligtvis min förra arbetsplats i Los Angeles varmt om hjärtat. Jag arbetade i fem år som konsul på generalkonsulatet i Los Angeles och lämnade L.A. för ungefär ett år sedan. Det var väldigt mycket jobb under de fem åren. Kalifornien, som är världens sjätte största ekonomi, är en viktig marknad för Sverige, särskilt för den svenska filmindustrin, musikbranschen, bioteknik- och miljöteknikindustrin.  Varje vecka anordnades olika evenemang för att främja svensk industri och öppna dörrar till nya samarbeten och utökad handel.

Generalkonsulatet stängdes för många år sedan, men man insåg då snart att det gav Sverige mycket mer än det kostade att finnas representerat i USAs näst största stad, så regeringen återuppöppnade generalkonsulatet 1998. För att hålla kostnaderna nere gjorde man ett experiment att upprätta en myndighet med minimal budget. Det fanns alltså inte pengar till att anställa receptionist, chaufför eller assistenter till de två utsända handläggarna. Men bara alla konsulära ärenden för västra USA, som generalkonsulatet ansvarade för, gjorde snart att man var tvungen att ta in lite mer personal för att mäkta med efterfrågan.

Kanske var det därför som den nuvarande regeringen i år tog beslut att stänga generalkonsulatet igen? Det sägs ha varit en budgetfråga, trots att generalkonsulatet kostar betydligt mindre i drift än flera andra ambassader och representationer som Sverige har i världen. Tanken är nu att Ambassaden i Washington ska hantera passansökningar, främja svensk kultur och svenskt näringsliv även på västkusten. Vi får hoppas att det fungerar, så att inte Sverige tappar konkurrenskraft i jämförelse med de andra 88 länder som har råd att hålla sig med ett konsulat i Los Angeles.

I fredags var generalkonsulatets sista dag. Jag sänder en tanke till de forna kollegorna som därmed förlorar sina jobb trots att de har gjort ett fantastiskt arbete under många år, genom att föredömligt ha representerat Sverige och hjälpt svenskar i västra USA. Önskar er lycka till!

- Meja release

Äntligen! Efter många års väntan har nu min goda vän Meja’s nya singel släppts.

Förutom den senaste singeln ”Regrets (I have none)”, måste jag erkänna att min personliga favorit är ”At the Rainbow’s End”. Anledningen till varför just den sången har etsat sig fast, är ett minne från våren ‘08 när Meja arbetade på den nya plattan hemma hos mig i Los Angeles. Vi hade bjudit hem folk från skiv- och musikindustrin en kväll. På eftermiddagen stod jag i köket för att diska glas och förbereda inför kvällen, medan Meja och ett par bandmedlemmar tränade på de nya låtarna i mitt vardagsrum. För att få varje låt perfekt körde de ”At the Rainbow’s end” om och om igen. …och det tog mig sedan 3 veckor att sluta nynna på melodin. Tala om att vissa låtar fastnar!

Här är en fin bild från den kvällen, tagen ute på min altan som vi båda hade försökt att dekorera med lite Urban Gypsy-stämning… Jag minns att jag skrev i bloggen om den där musikkvällen i maj ‘08, så om ni letar i blogglistan till höger hittar ni många fler bilder.

Grattis Meja till att plattan äntligen är ute!!

PS. Ni kan lyssna på smakprov från albumet ”Urban Gypsy” på http://www.myspace.com/mejaofficial och www.meja.net.

- Kyrkor och TV-folk i Los Angeles

   

Under veckan i Kalifornien körde vi genom ett tiotal småstäder längs med kusten i Orange County, från L.A. ner till San Diego. Vi hann bl.a. stanna till i Hermosa Beach, Redondo Beach, Newport Beach och Laguna Beach, ställen som för mig blivit välkända efter tiden då jag bodde där förra året. Om ni tänkt er en biltur från LA, kan jag rekommendera att stanna till vid en liten kyrka som ligger i en skogslund i Palos Verdes, utanför Long Beach. Det heter Wayfarer’s Chapel. Det som gör platsen så magisk och romantisk är den underbara utsikten över havet, rosenträdgården och det faktum att kapellet byggts i glas, så inne i kyrkan känns det som att man står utomhus, mitt bland träden. Det är Lloyd Wright (son till Frank Lloyd Wright) som har designat kyrkan. Glaset är så diskret att man knappt ser byggnaden som är inbäddad i skogslunden. Om ni tittar noga på den första bilden ovan, ser ni att det inte bara är trädstammar, utan även träpelare som håller upp glasväggarna. Det är en s.k. Swedenborgian Church, uppkallad efter en svensk.

Om några av er nu funderar på att gifta er där, kan jag tipsa om att jag såg en skylt att det kostar $1800 ($2300 på fre-söndagar) att låna kapellet 2 timmar, men då ingår också präst, inspelad musik och stearinljus.  :-)

Min sista kväll i LA åt jag middag med tre svenska väninnor som alla arbetar i TV-branschen i Los Angeles. Vi gick in en sväng på SkyBar innan vi åkte hem och sprang då på Hans Fahlén, även han i TV-branschen, som var i L.A för att spela in ett avsnitt av ”Spårlöst”. Fin avslutningskväll på resan. Nu bär det av hemåt till Genève igen!

- Pask i Los Angeles

    

Tack vare tva veckors semester kunde jag aka tillbaka till Kalifornien over paskhelgen. Tog en flight fran Geneve till Los Angeles, med direktflyg fran Frankfurt.  Verkligen roligt att komma tillbaka till L.A. efter fyra manader och fa en chans att aterigen traffa mina vaninnor (Alia Serban, Pia Bergkvist, Gaby Aratow och Sofia Eng). Bodde pa ett par billiga, men likval trendiga, hotell som jag kan rekommendera. Hotel Angeleno ar en valkand byggnad i form av en skruv som ligger precis nedanfor Getty Museum. Utsikten fran restaurangen hogst upp ar magnifik. Genom Expedia.com kan man dar ibland hitta rum for $95/natt, men man maste da rakna med att eventuellt behova sta ut med ett rum som vetter at motorvagen (San Diego Freeway 405) och att oronpropparna som man darmed behover kostar $4 per par.. 

Det andra fina hotellet som jag hittade billigt pa Expedia var det fyrstjarniga Chamberlain, som ligger i West Hollywood. Darifran kan man ga bade till Sunset Boulevard , Santa Monica Boulevard och La Cienega, d.v.s. man har gangavstand till manga bra restauranger, barer och cafeer dar man kan sitta och titta pa folk.  Om ni ska aka till Los Angeles maste jag aterigen paminna om att man behover hyra bil, for staden med omnejd ar till ytan lika stort som Belgien och det ar svart att ta sig fram med buss och annan kollektivtrafik.

Happy Easter!

- Meja och NÅID i L.A.

Söndag eftermiddag och ni i Sverige har just bytt till sommartid, så fr.o.m idag har vi återigen 9 timmars tidsskillnad mellan L.A. och Sverige.

 

Jag blev just klar med städningen efter det nätverksevenemang för musikbranschen som Meja och jag anordnade hemma hos mig i fredagskväll. In i det sista höll vi på med förberedelserna. Vi var tvungna att ändra upplägg och handla hem mer allteftersom antalet bekräftade gäster växte. Det var ursprungligen tänkt att vara en informell after-work för den inre kretsen av musiker och branschfolk som hjälpt  Meja i arbetet med det nya albumet ”Urban Gypsy” som just nu spelas in här i Los Angeles. Vi ville passa på att matcha den kretsen med andra svenska musiker som arbetar i stan. Ryktet spred sig i branschen och alla ville plötligt komma, så ca 120 gäster som på olika sätt har med musikindustrin att göra, tittade in under kvällens lopp, varav flera välkända namn bl.a. Jonas Åkerlund, låtskrivaren Jeff Barry, Tom Deluca, managern Bill Siddons, svenske rockaren Jamie Meyer, Billboards Fred Bronson, generalkonsul Nina Ersman, m fl.

 

Tack och lov var vädret fint så att vi kunde vara utomhus och stämningen kändes ungefär som en svensk valborgsmässoafton. Meja framförde några låtar, både gamla och nya, i akustisk version tillsammans med producenten och låtskrivaren Martin Landquist, Johan Carlsson, Rickard Göransson och den amerikanske låtskrivaren Jed Leiber. Johan och Rickard är två av killarna i CarolinaLiars, dvs. Max Martins nya band.

Det har varit en intensiv vecka för svensk musik i Los Angeles. Martin Landquist gjorde tidigare i veckan ett releaseparty på nattklubben Goa, för sitt eget projekt NÅID:s CD ”Varanasi”  (producerad tillsammans med Enzo Buono) Om det är någon som inte redan känner till NÅID:s härliga sound kan ni lyssna på www.myspace.com/naidmusic

- När du får oväntat besök

Det har varit en stressig månad på kontoret  med många sena kvällar så jag har inte hunnit med att blogga och berätta för er om vardagslivet här i L.A. Det verkar som att många svenskar kommer hit i påsktider; de svenska besöken har avlöst varandra de senaste veckorna. För ett år sedan föreslog jag på skoj till mina två väninnor journalisten Alexandra Pascalidou och sångerskan Meja att de skulle planera att komma till L.A. för en återträff. Idén rann sedan ut i sanden, men nu kom plötsligt båda två hit samtidigt av en ren slump. Alexandra, som är höggravid, reste med två grekisk-svenska väninnor. (Du kan läsa i Alexandras blogg om resan till L.A. och Las Vegas.)  

 Trots graviditeten orkade Alexandra följa med oss ut varje kväll. Under hennes sista kväll i L.A. lyckades vi få ihop en intressant grupp svenskar som alla var i sta’n under påskhelgen. Vi träffades på Chateau Marmont, ett välkänt ställe i L.A, där vi tack vare Sofia Engs goda kontakter med serveringspersonalen fått ett bord mitt bland Hollywood-societeten. Det råder fotograferingsförbud där inne, så vi har bara ett par suddiga smygfotografier som minne av kvällen. Det som började som fyra väninnors tjejmiddag (Sofia, Alexandra, Meja och jag själv) växte allteftersom kvällen gick till ett större och större gäng av tillresta svenskar. Vi fyra fick sällskap av bl.a. Filip Hammar (som spelat in en TV-serie i LA), Jenny Karlsson, stylisten Angelina Jolin med maken Stefan och t.o.m. Stinson som arbetar på restaurangen sällade sig till vår grupp.

Vid bordet bredvid firade Eva Longoria, Cameron Diaz och andra en väninnas födelsedag och vid de andra borden syntes diverse märkliga (läs: plastikopererade och konstigt klädda) stamgäster. De måste förstås ha tyckt att vi var ännu märkligare, då det bara kom fler och fler till vårt bord som alla talade det där konstiga språket som de inte riktigt kunde placera. Till sist vågade en av gästerna fråga mig:

 ”-Sorry, but is that Icelandic you guys are talking over there…?”

- …and the Oscar goes to Per!

Det var en regnig Oscarskväll och värden Jon Stewart hade onekligen en poäng i sin inledande kommentar om de tunga, dystra filmer som alla talar om:  ”-Does this town need a Hug?”

 Stämningen var likväl i topp i Hollywood’s Kodak Theater under prisutdelningen, där ovanligt många européer fick äntra scenen. Britterna utmärkte sig, både bland skådespelare och i andra kategorier. Irland drog vinstlott inte bara för bästa sång, utan även eftersom Daniel Day-Lewis, vinnaren i kategorin bästa manliga skådespelare. är både britt och irländare. Colin Farrells irländska märktes också tydligt (ni missade väl inte bilden där jag står bredvid Colin i inlägget nedan om Sundance?) …och nog var det imponerande att Marion Cotillard, fransyskan i den sjöjungfruiska Jean-Paul Gaultier kreationen, vann i kategorin Bästa kvinnliga skådespelerska för sin roll som Edith Piaf i La Vie en Rose? I förra inlägget berättade jag hur nervös min österrikiske kollega var, så en liten gratulation är på sin plats för att de kammade hem vinsten i kategorin Best Foreign Language film.

 Men visst blev det också en del svenska inslag! Ingrid Bergman skymtades som hastigast i återblicksbilderna, ett par sekunder av Ingmar Bergmans verk framkallade stora applåder i segmentet In Memoriam och i slutet av ceremonin fick vi även äntligen en svensk Oscar!….tja, eller rättare sagt; en svensk fick en Oscar. Per Hallberg, som bor och arbetar här i L.A., delade priset med Karen Baker för ljudredigeringen av The Bourne Ultimatum. Det var den andra Oscarsstatyetten för Per som vann redan 1996 för ljudeffekts-redigeringen av Braveheart. Även 1998 var han nominerad men vann inte i sin kategori den gången. Vi är stolta över att ha så duktiga svenskar inom postproduktion och särskilt till Per säger vi …

Grattis!!

 PS. Jan Göransson, som är pressansvarig på Filminstitutet gjorde en intervju med Per Hallberg efter vinsten. Läs den på http://www.filmnyheterna.se.

- Från The Hives till EU-möte

 Det är för tillfället lite småregnigt i Los Angeles. Den där typen av väder då man gärna vill stanna inne, gå och lägga sig tidigt för att läsa en bra bok… … men ack nej, det har istället blivit många sena kvällar den här veckan…

 I måndags var det visserligen helgdag i USA (President’s Day), men många svenska spel och IT-företag  var ändå här för affärsmöten. De var på väg till San Francisco där GDC (Game Developers’ Conference) pågår den här veckan.

 The Hives var i Los Angeles i tisdags och spelade för fullsatt salong i en fantastisk konsertlokal ”The Wiltern”, som tidigare varit teater. När svenska artister uppträder i L.A. i små lokaler får man ofta en känsla av att det är mestadels svenskar som kommer, eftersom de ibland utgör 50% av publiken. Det var därför roligt att kunna notera att svenskarna den här gången, p.g.a den enorma publiken, försvann i mängden amerikaner som diggade The Hives. Vad jag kunde höra nämndes det inte överhuvudtaget att The Hives är från Sverige, men vi får hoppas att publiken, eller åtminstone fansen, redan vet att det inte är ett amerikanskt band …

 I går kväll hade SACC anordnat en business mixer på ett hotell, vars omdesignade bar blivit populär mötesplats för dem som arbetar i Century City. Ett bra initiativ för att värna om att unga svenska och amerikanska entreprenörer träffas.

I morse åkte jag till det franska generalkonsulatet. Eftersom Slovenien inte finns representerat i LA, håller fransmännen i våra lokala EU-möten. I morse diskuterade vi ett nytt initiativ att till hösten arrangera en EU-showcase med dokumentärfilmer och i vanlig ordning fanns det olika åsikter i gruppen om hur mycket pengar och antal filmer man kan ställa upp med. De stora länderna, Frankrike, Italien, UK och Tyskland har betydligt mer resurser för att främja sin filmindustri utomlands, än vad vi andra mindre länder har att tillgå. Till sist diskuterade vi också de problem som finns med att uppdatera och få in alla EU-evenemang på den webbsida vi tagit fram för att nå ut till LA-publiken. EU-länderna lovade att i framtiden informera administratören om de evenemang vi anordnar så att sidan blir mer aktuell och rättvisande:  www.europela.com 

Min österrikiske kollega rusade in på mötet försenad och stressad, med ursäkten ”-Sorry that I’m late, but for the first time in 20 years, we have an Oscar nomination, and things are chaotic!” (Se mer om Oscars nedan)  Jag minns hur mycket jobb det innebar för vår del när Sverige fick nomineringar två år i rad (Ondskan 2004 och Såsom i Himmelen 2005), så jag -och naturligtvis min franska kollega – kunde nicka förstående… Vi önskar Österrike och de andra fyra nominerade länderna lycka till på söndag!

- En knapp vecka till Oscarsgalan

 Nu är det bara en vecka kvar innan Oscarsgalan, den 80:nde i ordningen, går av stapeln i Los Angeles. På söndag 24 februari, kl 17.30 lokal tid börjar det och redan 16.30 går de inbjudna på röda mattan, som för dagen lagts ut på den avstängda Hollywood Boulevard. Den 25:e galan, som hölls år 1953, var den första som TV-sändes och nu har spektaklet utvecklats till en gala som ses av flera hundra miljoner tittare då den sänds av 106 internationella stationer över hela världen. Bara i USA ses sändningen av ca 75 miljoner, så det är onekligen värdefull reklam för de modeskapare som låter stjärnorna bära sina kreationer, om de får goda vitsord av modekritikerna i TV-rutan, vill säga…

Efter att de 3300 gästerna (och 250 seat fillers) lämnat Kodak theater börjar de olika efterfesterna runt om i stan. Den största och mest populära är Governor’s Ball som hölls första gången 1958 i det anrika Beverly Hilton Hotel i korsningen Wilshire och Santa Monica Boulevard, ett hotell som nyligen restaurerats och vars kännetecken, baren ”Trader Vics”, fått sig en ansiktslyftning likt den som utförs på de flesta Beverly Hills-bor som insett att de blivit äldre.

Årets Oscarsgala kommer inte att bjuda på några större spänningsmoment för oss svenskar. Det svenska bidraget i kategorin Best Foreign Language film, Roy Anderson’s Du levande, blev som bekant inte nominerad bland de 63 inlämnade bidragen. Istället är det Österrike, Kazakhstan, Polen, Israel och Ryssland som får hålla tummarna på söndag. Det mest svenska inslaget, (förutom att det finns svensk medverkan i ljudkategorin), är att vi förväntar oss några klipp av Ingmar Bergman i samband med att galan varje år uppmärksammar de stora filmmakare som gått ur tiden.

 Jon Stewart, som för andra året i rad står värd för galan, kan också notera att många nya ansikten nominerats i år, vissa av dem har inte ens hunnit fylla 40, vilket brukade anses ovanligt ungt förr i tiden då det ofta krävdes att man var en etablerad filmmakare med många succéer bakom sig för att komma ifråga för en Oscar. Vi får se på söndag hur de yngre står sig i konkurrensen med de mer etablerade som tävlar i samma kategori. Vi lär åtminstone få se dem senare på kvällen i reportagen från Governor’s Ball… 

- (Halva) jorden runt på några dagar

  När man bor utomlands blir semesterbesöken i Sverige ofta hektiska, eftersom man på ett par dagar ska hinna träffa både kollegor, familj och privata vänner.  Jag kom just tillbaka till LA efter en intensiv – och p.g.a. jetlag sömnlös – vecka i Sverige. När jag landade i Stockholm gick jag direkt till Guldbaggegalan. Mitt bagage hade oturligt nog fastnat i New York, men en gammal långklänning hade jag för säkerhets skull tryckt ner i handbagaget (Tyvärr var den knallröd och övriga gäster bar svart, så det var med lättnad jag såg Filminstitutets VD Cissi Elwin och senare även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth göra entré i lika illröda kreationer. Därmed var jag inte längre ensam.) I jämförelse med filmevenemangen i Hollywood ter sig den svenska filmvärlden, eller åtminstone gruppen människor som går på filmgalor av det här slaget, vara så liten eftersom de flesta verkar känna varandra. Jag imponerades över hur välorganiserat evenemanget var, både i samband med direkt-sändningen och efterfesten. De använde t.o.m. ”seatfillers”, precis som på Oscarsgalan. Men en stor skillnad från Hollywood var att gästerna i Stockholm inte anlände i limousine, utan snarare tog bussen eller en taxi.

 En annan kväll var det framgångarna för svensk musikindustri som uppmärksammades i samband med prisutdelningen av RockBjörnen. Även där träffade jag många bekanta som jag arbetat med tidigare i samband med spelningar och promotionsinsatser för svenska artister i USA. Därtill träffade jag flera av de nya artisterna vars låtar ännu inte hörts av oss utlandssvenskar. Även bland nykomlingarna är det viktigt för min del att snabbt lära mig vem som gjort vad, för att kunna presentera dem för rätt personer om de senare kommer över till LA.

 Innan jag åkte vidare till Helsingborg, (för att en månad försenat fira jul med familjen…), hann jag också med en kväll med ett par av mina privata vänner i Stockholm. Vi hade ursprungligen planerat för en liten tjejmiddag, inte minst eftersom min underbara vän Alexandra Pascalidou nu är gravid, men det verkade som att alla våra bekanta var på Teatergrillen den kvällen, så till sist var vi istället nio runt bordet.

 Alexandra hade just landat från Haparanda och Meja var ett par timmar tidigare i London. Tänk så fantastiskt att vi så enkelt kunnat resa så långt i olika riktningar och ändå kunde sammanstråla för att äta middag på kvällen!

…Världen har visst krympt.