- Generalkonsulatet stängs – igen.

 

 

 

 

 

Det har varit en sorglig helg. Även om jag numera representerar Sverige i FN  i Genève, ligger mig naturligtvis min förra arbetsplats i Los Angeles varmt om hjärtat. Jag arbetade i fem år som konsul på generalkonsulatet i Los Angeles och lämnade L.A. för ungefär ett år sedan. Det var väldigt mycket jobb under de fem åren. Kalifornien, som är världens sjätte största ekonomi, är en viktig marknad för Sverige, särskilt för den svenska filmindustrin, musikbranschen, bioteknik- och miljöteknikindustrin.  Varje vecka anordnades olika evenemang för att främja svensk industri och öppna dörrar till nya samarbeten och utökad handel.

Generalkonsulatet stängdes för många år sedan, men man insåg då snart att det gav Sverige mycket mer än det kostade att finnas representerat i USAs näst största stad, så regeringen återuppöppnade generalkonsulatet 1998. För att hålla kostnaderna nere gjorde man ett experiment att upprätta en myndighet med minimal budget. Det fanns alltså inte pengar till att anställa receptionist, chaufför eller assistenter till de två utsända handläggarna. Men bara alla konsulära ärenden för västra USA, som generalkonsulatet ansvarade för, gjorde snart att man var tvungen att ta in lite mer personal för att mäkta med efterfrågan.

Kanske var det därför som den nuvarande regeringen i år tog beslut att stänga generalkonsulatet igen? Det sägs ha varit en budgetfråga, trots att generalkonsulatet kostar betydligt mindre i drift än flera andra ambassader och representationer som Sverige har i världen. Tanken är nu att Ambassaden i Washington ska hantera passansökningar, främja svensk kultur och svenskt näringsliv även på västkusten. Vi får hoppas att det fungerar, så att inte Sverige tappar konkurrenskraft i jämförelse med de andra 88 länder som har råd att hålla sig med ett konsulat i Los Angeles.

I fredags var generalkonsulatets sista dag. Jag sänder en tanke till de forna kollegorna som därmed förlorar sina jobb trots att de har gjort ett fantastiskt arbete under många år, genom att föredömligt ha representerat Sverige och hjälpt svenskar i västra USA. Önskar er lycka till!

- Meja release

Äntligen! Efter många års väntan har nu min goda vän Meja’s nya singel släppts.

Förutom den senaste singeln ”Regrets (I have none)”, måste jag erkänna att min personliga favorit är ”At the Rainbow’s End”. Anledningen till varför just den sången har etsat sig fast, är ett minne från våren ‘08 när Meja arbetade på den nya plattan hemma hos mig i Los Angeles. Vi hade bjudit hem folk från skiv- och musikindustrin en kväll. På eftermiddagen stod jag i köket för att diska glas och förbereda inför kvällen, medan Meja och ett par bandmedlemmar tränade på de nya låtarna i mitt vardagsrum. För att få varje låt perfekt körde de ”At the Rainbow’s end” om och om igen. …och det tog mig sedan 3 veckor att sluta nynna på melodin. Tala om att vissa låtar fastnar!

Här är en fin bild från den kvällen, tagen ute på min altan som vi båda hade försökt att dekorera med lite Urban Gypsy-stämning… Jag minns att jag skrev i bloggen om den där musikkvällen i maj ‘08, så om ni letar i blogglistan till höger hittar ni många fler bilder.

Grattis Meja till att plattan äntligen är ute!!

PS. Ni kan lyssna på smakprov från albumet ”Urban Gypsy” på http://www.myspace.com/mejaofficial och www.meja.net.

- Fêtes de Genève

    

I tre veckors tid har Genève-festivalen, Fêtes de Genéve, pågått. Jag råkar bo mitt i festivalområdet och har varit omgiven av karuseller, folkmassor, sportbilar och rika arabiska familjer som bor på hotellet intill. De kommer till Genève varje år för att fira semester. Det är de som äger de fina sportbilarna som varit parkerade utanför min dörr, där det dygnet runt stått livvakter och vaktat både bilarna och familjerna.

Sultanen av Oman var i år huvudsponsor för festivalen och det har cirkulerat mycket reklam för just Oman. Varje kväll har det erbjudits musikprogram, konserter och diskotek vid 5-6 stora utomhusscener och allt detta omgivet av tillfälligt uppbyggda restauranger , pubar och champagnebarer från alla världens hörn. Det som känns skönt med Genève är att folk i regel inte dricker sig berusade. Trots att det funnits barer överallt i parker och på gatorna, har jag under de här tre veckorna inte sett någon som druckit för mycket. Det fina vädret, med dagstemperaturer över 30 grader har lockat ut befolkningen på kvällstid när temperaturen är behagligt ljummen. Ofta sågs människor i alla åldrar, från små barn till pensionärer dansa tillsammans till välkända låtar. Även om de mest kända artisterna hellre åker till de närliggande festivalerna i Montreux och Lausanne (Paleo), förekom det ändå några välkända namn på scenerna inne i Genéve, t.ex ; FR David (minns ni låten ”Words”?), The Commitments, William Baldé,  Zaho, Ana Popovic, Time Machine, Patrick Juvet och DJ:n Tabasco…

     

- Meja och NÅID i L.A.

Söndag eftermiddag och ni i Sverige har just bytt till sommartid, så fr.o.m idag har vi återigen 9 timmars tidsskillnad mellan L.A. och Sverige.

 

Jag blev just klar med städningen efter det nätverksevenemang för musikbranschen som Meja och jag anordnade hemma hos mig i fredagskväll. In i det sista höll vi på med förberedelserna. Vi var tvungna att ändra upplägg och handla hem mer allteftersom antalet bekräftade gäster växte. Det var ursprungligen tänkt att vara en informell after-work för den inre kretsen av musiker och branschfolk som hjälpt  Meja i arbetet med det nya albumet ”Urban Gypsy” som just nu spelas in här i Los Angeles. Vi ville passa på att matcha den kretsen med andra svenska musiker som arbetar i stan. Ryktet spred sig i branschen och alla ville plötligt komma, så ca 120 gäster som på olika sätt har med musikindustrin att göra, tittade in under kvällens lopp, varav flera välkända namn bl.a. Jonas Åkerlund, låtskrivaren Jeff Barry, Tom Deluca, managern Bill Siddons, svenske rockaren Jamie Meyer, Billboards Fred Bronson, generalkonsul Nina Ersman, m fl.

 

Tack och lov var vädret fint så att vi kunde vara utomhus och stämningen kändes ungefär som en svensk valborgsmässoafton. Meja framförde några låtar, både gamla och nya, i akustisk version tillsammans med producenten och låtskrivaren Martin Landquist, Johan Carlsson, Rickard Göransson och den amerikanske låtskrivaren Jed Leiber. Johan och Rickard är två av killarna i CarolinaLiars, dvs. Max Martins nya band.

Det har varit en intensiv vecka för svensk musik i Los Angeles. Martin Landquist gjorde tidigare i veckan ett releaseparty på nattklubben Goa, för sitt eget projekt NÅID:s CD ”Varanasi”  (producerad tillsammans med Enzo Buono) Om det är någon som inte redan känner till NÅID:s härliga sound kan ni lyssna på www.myspace.com/naidmusic

- Från The Hives till EU-möte

 Det är för tillfället lite småregnigt i Los Angeles. Den där typen av väder då man gärna vill stanna inne, gå och lägga sig tidigt för att läsa en bra bok… … men ack nej, det har istället blivit många sena kvällar den här veckan…

 I måndags var det visserligen helgdag i USA (President’s Day), men många svenska spel och IT-företag  var ändå här för affärsmöten. De var på väg till San Francisco där GDC (Game Developers’ Conference) pågår den här veckan.

 The Hives var i Los Angeles i tisdags och spelade för fullsatt salong i en fantastisk konsertlokal ”The Wiltern”, som tidigare varit teater. När svenska artister uppträder i L.A. i små lokaler får man ofta en känsla av att det är mestadels svenskar som kommer, eftersom de ibland utgör 50% av publiken. Det var därför roligt att kunna notera att svenskarna den här gången, p.g.a den enorma publiken, försvann i mängden amerikaner som diggade The Hives. Vad jag kunde höra nämndes det inte överhuvudtaget att The Hives är från Sverige, men vi får hoppas att publiken, eller åtminstone fansen, redan vet att det inte är ett amerikanskt band …

 I går kväll hade SACC anordnat en business mixer på ett hotell, vars omdesignade bar blivit populär mötesplats för dem som arbetar i Century City. Ett bra initiativ för att värna om att unga svenska och amerikanska entreprenörer träffas.

I morse åkte jag till det franska generalkonsulatet. Eftersom Slovenien inte finns representerat i LA, håller fransmännen i våra lokala EU-möten. I morse diskuterade vi ett nytt initiativ att till hösten arrangera en EU-showcase med dokumentärfilmer och i vanlig ordning fanns det olika åsikter i gruppen om hur mycket pengar och antal filmer man kan ställa upp med. De stora länderna, Frankrike, Italien, UK och Tyskland har betydligt mer resurser för att främja sin filmindustri utomlands, än vad vi andra mindre länder har att tillgå. Till sist diskuterade vi också de problem som finns med att uppdatera och få in alla EU-evenemang på den webbsida vi tagit fram för att nå ut till LA-publiken. EU-länderna lovade att i framtiden informera administratören om de evenemang vi anordnar så att sidan blir mer aktuell och rättvisande:  www.europela.com 

Min österrikiske kollega rusade in på mötet försenad och stressad, med ursäkten ”-Sorry that I’m late, but for the first time in 20 years, we have an Oscar nomination, and things are chaotic!” (Se mer om Oscars nedan)  Jag minns hur mycket jobb det innebar för vår del när Sverige fick nomineringar två år i rad (Ondskan 2004 och Såsom i Himmelen 2005), så jag -och naturligtvis min franska kollega – kunde nicka förstående… Vi önskar Österrike och de andra fyra nominerade länderna lycka till på söndag!

- (Halva) jorden runt på några dagar

  När man bor utomlands blir semesterbesöken i Sverige ofta hektiska, eftersom man på ett par dagar ska hinna träffa både kollegor, familj och privata vänner.  Jag kom just tillbaka till LA efter en intensiv – och p.g.a. jetlag sömnlös – vecka i Sverige. När jag landade i Stockholm gick jag direkt till Guldbaggegalan. Mitt bagage hade oturligt nog fastnat i New York, men en gammal långklänning hade jag för säkerhets skull tryckt ner i handbagaget (Tyvärr var den knallröd och övriga gäster bar svart, så det var med lättnad jag såg Filminstitutets VD Cissi Elwin och senare även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth göra entré i lika illröda kreationer. Därmed var jag inte längre ensam.) I jämförelse med filmevenemangen i Hollywood ter sig den svenska filmvärlden, eller åtminstone gruppen människor som går på filmgalor av det här slaget, vara så liten eftersom de flesta verkar känna varandra. Jag imponerades över hur välorganiserat evenemanget var, både i samband med direkt-sändningen och efterfesten. De använde t.o.m. ”seatfillers”, precis som på Oscarsgalan. Men en stor skillnad från Hollywood var att gästerna i Stockholm inte anlände i limousine, utan snarare tog bussen eller en taxi.

 En annan kväll var det framgångarna för svensk musikindustri som uppmärksammades i samband med prisutdelningen av RockBjörnen. Även där träffade jag många bekanta som jag arbetat med tidigare i samband med spelningar och promotionsinsatser för svenska artister i USA. Därtill träffade jag flera av de nya artisterna vars låtar ännu inte hörts av oss utlandssvenskar. Även bland nykomlingarna är det viktigt för min del att snabbt lära mig vem som gjort vad, för att kunna presentera dem för rätt personer om de senare kommer över till LA.

 Innan jag åkte vidare till Helsingborg, (för att en månad försenat fira jul med familjen…), hann jag också med en kväll med ett par av mina privata vänner i Stockholm. Vi hade ursprungligen planerat för en liten tjejmiddag, inte minst eftersom min underbara vän Alexandra Pascalidou nu är gravid, men det verkade som att alla våra bekanta var på Teatergrillen den kvällen, så till sist var vi istället nio runt bordet.

 Alexandra hade just landat från Haparanda och Meja var ett par timmar tidigare i London. Tänk så fantastiskt att vi så enkelt kunnat resa så långt i olika riktningar och ändå kunde sammanstråla för att äta middag på kvällen!

…Världen har visst krympt.

- Timbuktu i L.A.

 Igår kväll samlades många Sverigevänner på rockklubben Roxy på Sunset Boulevard. WeSC, med grundaren Greger Hagelin i spetsen bjöd in till en kväll med Timbuktu och andra svenska artister på scen. Malmöitiska och engelska i en salig blandning kännetecknade kvällen, som gick under namnet ”The Swedish Entourage” 

- MTV Music Awards i Las Vegas

 Det finns många spännande upplevelser att berätta om, även dem som inte är direkt relaterade till arbetet. 

Ingen kan väl t.ex ha missat att det var MTV Music Awards i helgen? Well… De enda som tycks ha missat själva galan är vi som faktiskt var på plats i Las Vegas, där prisutdelningen hölls. Av alla de tusentals TV-monitorer som finns uppsatta i Las Vegas visade ingen galashowen. Inte heller på våra hotellrum fanns den kanal som visade prisutdelningen. Det är få förunnat att få en biljett till själva ceremonin, men däremot hade många inom musikindustrin blivit inbjudna till efterfesterna som arrangeras på olika ställen i Las Vegas. Det är 4-5 timmars bilresa från LA till Vegas och jag fick lyckligtvis åka med några kollegor som också bjudits till WESC:s fest, där de lanserade sitt nya samarbete med Pepsi Light. Som ni läste tidigare i bloggen hade vi på känn att WESC skulle gå vidare och designa mer än bara kläder… så i Las Vegas fick vi svaret; WESC har genom samarbetspartnern Axxis, formgivit den nya Pepsi-flaskan.

 Sara Varga och Viktor Åkerblom Nilsson (se blogginlägg nedan) var även på plats i Las Vegas. Den där kvällen samlades vi innan festen för att konstatera att vi inte ens visste vilka som vunnit pris på galan. Väl inne i festlokalen möttes man av ett hav av människor och vi lyckades inte hitta dem som bjudit in oss. Långt borta, bakom ca 400 fotograferande människor, skymtade kvällens DJ P.Diddy och Paris Hilton, men utan kikare var de svåra att urskilja. På den fest vi gick till senare såg man desto mer av Paul van Dyk, som spelade inför fans och glada MTV-galadeltagare. Paul är en välkänd DJ i Europa och många hade väntat otåligt till kl 4 på morgonen då han började spela. Det var först dagen efter, när vi kom hem igen till LA, som vi fick höra talas om Britney Spears kritiserade framträdande och bråket mellan Pamela Andersons pojkar. Det är tydligen ibland lättare att hålla sig informerad genom att sitta vid sin dator än att åka dit där händelserna faktiskt utspelar sig…

- The Perishers i Grey’s Anatomy

Det är svårt för svenska grupper att få uppmärksamhet i amerikansk media, eftersom den lokala marknaden domineras av nordamerikanska och brittiska artister. Vi gick därför in i ett samarbete med Nettwerk som ville arrangera en privat spelning med två svenska band och sända inspelningen i amerikansk radio samt lägga ut den på myspace.

Jag berättade tidigare att vi höll på att förbereda det här evenemanget under sommaren och i går var det så äntligen dags för spelningen. Både Kamera och The Perishers mottogs väl av publiken som mestadels bestod av inbjudna nyckelpersoner från musikbranschen. Jag passade på att ta med mig Sara Varga (sångerska, låtskrivare, DJ) och Viktor Åkerblom Nilsson (skådespelare, artist) som råkade vara på besök i LA samma kväll.

Grattis till The Perishers som lyckats med det nästintill omöjliga; att få in en av sina låtar i den amerikanska TV-serien Grey’s Anatomy . I avsnittet som sänds här i USA den 11 oktober kommer The Perishers’ låt Best Friends att spelas. Deras skivbolag Nettwerk kommer snart att gå ut med nyheten och gav mig igår tillstånd att redan nu berätta det för er bloggläsare… 

- Svensk musikexport – will we remain on the turntables?

Enligt statistiken är Sverige världens femte största musikexportör, vilket är imponerande med en så liten befolkning. men samtidigt är femteplaceringen en nedgång från att tidigare ha varit nummer tre i ordningen efter USA och UK. Andra länder, inte minst våra nordiska grannar, börjar komma ikapp det svenska musikundret. Uppgiften ska naturligtvis tas med en nypa salt då statistik beror på hur man mäter, när man mäter och vem man jämför med, men det är ändå intressant att veta hur vi ligger till. Svensk musikexport uppgår till ca 6-7 miljarder SEK, och när man räknar in musikbranschens andra delar och de arbetstillfällen som finns inom branschen förstår man hur viktigt det är att Sverige kan behålla sin position internationellt. Utöver de rent ekonomiska aspekterna är det naturligtvis också av värde ur ett kreativt och kulturellt perspektiv, vilket är svårare att mäta i pengar.

Jag var i Guatemala för en vecka sedan och förvånades över hur ofta jag hörde ABBA när jag klev in i affärer och på kaféer. Ännu mer förvånad blev jag över att varken guatemalanerna (ja, det heter faktiskt så enligt SAOL) eller de två amerikanskorna som jag bodde med visste att ABBA var från Sverige. Den ena tjejen, som var 20 år gammal, hade aldrig hört talas om gruppen.(!) Vi står inför ett generationsskifte och det påverkar marknadsföringen av svensk musikexport till utlandet. Om man ska marknadsföra något som svenskt, brukar man först ta reda på vad målgruppen redan vet om Sverige; Vet de överhuvudtaget var Sverige ligger? Vad associerar de till när man säger Sverige? Vi brukar kalla det för ”Sverigebilden” och ju mer positiv den är, desto större är chansen att även den nya produkten/artisten/svensken får ett positivt bemötande. För den nya generationen, som inte känner till ABBA, måste vi alltså hitta andra exempel som bevisar för dem att Sverige är ett land med en internationellt gångbar musikindustri. Ace of Base blev räddningen i min diskussion med amerikanskan. Inte ens The Hives, The Ark eller Roxette kände hon till, men efter att jag sjungit ”I saw the Sign” och ”Listen to my Heart” sken hon upp igenkännande. Det är alltså inte bara artisterna vi har att vara stolta över, utan låtarna är en produkt i sig. Vi vet ju att stora amerikanska artister såsom Madonna och Britney Spears fått sina hitlåtar komponerade av svenska låtskrivare och att man numera marknadför svenska s.k singer/songwriters är ingen slump. Det märks också i siffrorna för royalty-inkomster där det går relativt bra för Sverige i en internationell jämförelse.

I samarbete med Export Music Sweden (ExMS) arrangerade vi i våras ett seminarium om svensk musikexport. Representanter från musikbranschen diskuterade då vad som krävs för att slå igenom, problem och möjligheter med musikdistribution via nätet, myspace-effekter, de lagliga aspekterna med rättigheter och relationerna mellan skivbolagen och de enskilda artisterna, m.m. Det blev en intressant diskussion för både de svenskar och amerikaner som deltog.

På kontoret håller vi just på att ordna det praktiska inför ett evenemang om ett par veckor, där två svenska grupper (Kamera och The Perishers) ska direktsändas i amerikansk radio. Många svenska grupper/artister kommer hit för spelningar på diverse trendiga uteställen. I går uppträdde svenska KOOP på en jazzklubb och det kommer ständigt in nya mail om vilka svenska grupper och artister som är på väg till L.A.. Efter att Peter, Björn and John spelat i stan gav jag deras CD till DJn på Privilege (nattklubben där många kändisar skådats) och samma kväll fick gästerna dansa till den välkända vissel-låten. När jag såg mig om i lokalen den där kvällen kunde jag inte låta bli att undra: ”-Är det någon här inne som vet att de just nu dansar till musik från Sverige…?”